Farmor och Överkalixmålet
Min farmor kom från Byträsk (Svartbyn, i Överkalix kommun). Sensommaren 1989 åkte jag upp till Norrbotten för första gången med min familj, farmor och en kusin. Fram till dess vet jag inte om jag hade tänkt så mycket på att farmor pratade annorlunda än andra i min omgivning, men så hade jag ju också en del olika dialekter omkring mig: Göingska och skånska av olika slag, mormor, morfars och mammas småländska.. Och så farmors dialekt.
Farmor flyttade söderut ganska tidigt så hennes norrbottniska hade hunnit bli en aning avslipad genom åren. Dock talade hon ju inte skånska, utan använde fortfarande tungspets-r och hade en annorlunda prosodi, men allt hon sa var fullt begripligt (i alla fall för mig). När jag sedan kom upp till Överkalix fick jag därför en smärre chock.
Jag tror vi var utanför någon hembygdsgård, kanske var det Martingården, som jag besökt när jag varit där även som vuxen. En för mig helt främmande person kom fram till farmor och de började prata på ett språk som jag inte alls förstod. Detta var en sida av henne som jag (såvitt jag kan komma ihåg) aldrig hade sett (hört) förr. Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare.
När jag sedan var hemma hos farmor brukade jag ibland be henne säga saker på detta språk, som jag senare fick veta kallades överkalixmål eller överkalixbondska. Senare har jag även skickat efter några böcker om överkalixmålet, bl.a. en äldre bok, Överkalixmålet I av Carin Pihl och även en större, en ordbok på överkalixmål från ABF och Vuxenskolan.
Mitt mål har väl aldrig varit att lära mig överkalixmålet fullt ut. Böckerna till trots skulle det bli ganska svårt nu när farmor är död och tyvärr har jag ingen användning av det i praktiken. Den längtan jag trots allt känner efter att lära mig mer har rent känslomässiga orsaker.
Ibland har jag surfat runt på sidor där folk har skrivit på överkalixmål. Trots att farmor mest använde det när jag bad henne om det kommer hon ändå så nära när jag läser texterna: hennes röst, och till och med dofterna från hennes hem när hon hade bakat. Allt här i världen behöver inte kunna motiveras! Det känns helt enkelt bra att kunna några ord, som då och då flyger ur mig ibland i något samtal med någon anhörig när jag behöver de där banden till mina rötter och den där stabiliteten som farmor stod för lite mer. Även om det oftast bara är Ji vait äint... Men det blir som att ha ytterligare en del av farmor och hennes rötter med mig.
Farmor flyttade söderut ganska tidigt så hennes norrbottniska hade hunnit bli en aning avslipad genom åren. Dock talade hon ju inte skånska, utan använde fortfarande tungspets-r och hade en annorlunda prosodi, men allt hon sa var fullt begripligt (i alla fall för mig). När jag sedan kom upp till Överkalix fick jag därför en smärre chock.
Jag tror vi var utanför någon hembygdsgård, kanske var det Martingården, som jag besökt när jag varit där även som vuxen. En för mig helt främmande person kom fram till farmor och de började prata på ett språk som jag inte alls förstod. Detta var en sida av henne som jag (såvitt jag kan komma ihåg) aldrig hade sett (hört) förr. Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare.
När jag sedan var hemma hos farmor brukade jag ibland be henne säga saker på detta språk, som jag senare fick veta kallades överkalixmål eller överkalixbondska. Senare har jag även skickat efter några böcker om överkalixmålet, bl.a. en äldre bok, Överkalixmålet I av Carin Pihl och även en större, en ordbok på överkalixmål från ABF och Vuxenskolan.
Mitt mål har väl aldrig varit att lära mig överkalixmålet fullt ut. Böckerna till trots skulle det bli ganska svårt nu när farmor är död och tyvärr har jag ingen användning av det i praktiken. Den längtan jag trots allt känner efter att lära mig mer har rent känslomässiga orsaker.
Ibland har jag surfat runt på sidor där folk har skrivit på överkalixmål. Trots att farmor mest använde det när jag bad henne om det kommer hon ändå så nära när jag läser texterna: hennes röst, och till och med dofterna från hennes hem när hon hade bakat. Allt här i världen behöver inte kunna motiveras! Det känns helt enkelt bra att kunna några ord, som då och då flyger ur mig ibland i något samtal med någon anhörig när jag behöver de där banden till mina rötter och den där stabiliteten som farmor stod för lite mer. Även om det oftast bara är Ji vait äint... Men det blir som att ha ytterligare en del av farmor och hennes rötter med mig.
