Den skeva tistelns sång

Häromveckan började jag skriva om mina rötter kring Emmaboda och Lessebo och jag tänkte fortsätta med det. Min morfar Kjell föddes 1923 i Håknamåla i Algutsboda socken, som den yngste av åtta syskon. Han arbetade som elektriker största delen av sitt yrkesverksamma liv. Hans första jobb var i Broakulla, men när han träffade mormor flyttade han åt Kalmarhållet och i slutet av 50-talet startade han en egen firma. De sista åren hann vi få väldigt bra kontakt, innan han avled 2014. Han var en väldigt social människa och väldigt känslosam och nostalgisk, tyckte om att prata gamla minnen. Fadern hette John eller Jon. Jag inser nu när jag tänker efter att jag inte vet så mycket om John och hans släkt sådär på rak arm - de närmsta generationerna var relativt utforskade när jag började. Kanske var det därför det inte har fastnat på samma sätt. Men om modern, Gunhilds, rötter har jag forskat desto mer. Jag känner av olika skäl en annan samhörighet just med den delen av släkten. Tro det eller ej, ...

Relativt regelbundet läser jag SVT:s nyheter både från Småland och Norrbotten. Jag har aldrig bott där, men jag har ju mina rötter där. För några dagar sedan såg jag ett inslag om en bro som kommit på plats i Vissefjärda i Småland. Det väckte uppenbarligen någonting inom mig. Jag kom att tänka på hur vi pulsade runt på kyrkogården i Vissefjärda en kall vinterdag, mamma och jag. Vi var på jakt efter en släkting till morfar, men tyvärr hittade vi aldrig hans grav. Kjell, min morfar, växte upp i en annan av socknarna i Emmaboda kommun, i Algutsboda. Algutsboda är väl för de flesta kanske känt som socknen som Vilhelm Moberg kom ifrån och där stora delar av filmen Mitt liv som hund utspelar sig. Före pandemin brukade jag åka till trakten någon gång om året. För sådär tio år sedan började vi ha regelbundna släktträffar och andra gånger åkte jag runt med mamma i skogarna för att kolla var släkten hade bott. 2015 fick vi äntligen komma in i huset i Håknamåla där han vuxit upp och det var verk...

Du lovade dig själv: Jag ska aldrig mer gråta i telefon till polisen Jag ska se ut som vem som helst Jag ska själv ta mig ur den här krisen Flera år senare tar du fortfarande omvägar på stan Du kunde skrika och svära om det var nån som fick dig att minnas den där da'n Du sa: Det här klarar jag Men en dag blev det för mycket Ännu en av alltför många Som stal lite av din trygghet Du stod ut med både glåpord och hot i flera år Tvingades böja dig i rädsla och sen lägga locket på När nån kommer för nära minns du hur liten du var Kroppen spänd och hjärtat bankar Alltid redo för försvar Kan inte lämna din lägenhet utan stark medicin Varje gång du står vid dörren kan du minnas deras flin Du blev en grå skugga Du försökte ligga lågt Men det fanns människor som utnyttja den sårbarhet ni såg Sa gång på gång: Det här är inget Jag har för f-n var’t med om värre! Men kanske var det just därför du inte klara av det här med Idag önskar jag, jag hade tagit emot deras hjälp Min tystnad har kostat Ja...

Hon föddes något år efter brodern som aldrig fick något namn. Farföräldrarna hade varit statare och modern kanske inte heller hade haft det alltför fett. Jag undrar vad hon hade fått höra från dem om livet några årtionden innan.   Själv hade jag en morbror som dog tio år innan jag föddes och tycker i högsta grad att det har påverkat min syn på livet! Hon hade dock minst fyra lika nära släktingar som dött alltför tidigt: Två fastrar som aldrig fick bli vuxna: Jenny Sofia som dog knappt ett halvår gammal och tioåriga Anna Augusta som dog i magplågor. Och två mostrar: Anna som dog i en trafikolycka i USA och Emilia ”Meli” som avled samma dag som hon fått barn. Hon var elva år när Andra världskriget började. Som svensk var hon ju inte direkt drabbad, men det börjar väl gå upp för oss vad en större kris kan innebära även för den som inte drabbas personligen. Hon var sjutton när hon förlorade sin mor. Jag minns inte att hon någonsin pratade om det, och inte så mycket om moderns liv ...

En sak jag är väldigt rädd för är att en dag hamna i en situation där jag tvingas vara instängd svag och sjuk med corona i flera veckor. Känslan av ensamhet har dykt upp titt som tätt sedan pandemin började och jag tänker att det skulle bli mycket värre om jag verkligen fick sjukdomen. Jag fick en försmak av det i slutet av februari. Det hade börjat pratas om corona och jag själv var så sjuk att jag av och till har undrat vad det egentligen var för virus jag drabbades av. En av kvällarna började jag få svårt att andas. Jag kände just då att jag var ensam i detta - i min egen sjukdom såväl som i krisen som var på intåg. Sedan dess är det vissa minnen och teman som dykt upp på hjärnan oftare än annars. Jag har insett att de stör mig mer om jag försöker hålla dem borta än om jag lyfter fram och dissekerar dem. Jag minns hur jag gick ut i skogen den kvällen. I år är det 25 år sedan. Jag var 13. Det var fredagskväll, vi skulle ha det trevligt, men jag orkade inte vara med. Det var inte ...

Jag fick höra många gamla sagor som barn. En av de historier som gjorde störst intryck på mig var De vilda svanarna av H.C. Andersen. Den handlar om prinsessan Elisa som börjar göra skjortor av nässlor för att hennes bröder som förvandlats till svanar av styvmodern ska få bli människor igen. Eftersom omgivningen inte förstår vad hon håller på med blir Elisa anklagad för häxeri. Så plötsligt blir hennes hantverk en fråga om liv och död. Det som fått mig att fastna för den här historien är väl dels att det till skillnad från i många andra historier inte är någon prins eller god fe som har huvudrollen. Även om det förstås finns gott om magi, prinsar och kungar i den här historien gör Elisa själv ett väldigt stort arbete. Men den tilltalade mig även av en annan anledning: Temat med hantverkaren som hjältinna. Så länge jag kan minnas har jag tyckt mycket om att arbeta med händerna. Som barn höll jag både på med trä och textil, men nu blir det av praktiska skäl mest textil. Jag minns ...