Avskuren - dagen jag började vända mig inåt?
En sak jag är väldigt rädd för är att en dag hamna i en situation där jag tvingas vara instängd svag och sjuk med corona i flera veckor.
Känslan av ensamhet har dykt upp titt som tätt sedan pandemin började och jag tänker att det skulle bli mycket värre om jag verkligen fick sjukdomen. Jag fick en försmak av det i slutet av februari. Det hade börjat pratas om corona och jag själv var så sjuk att jag av och till har undrat vad det egentligen var för virus jag drabbades av. En av kvällarna började jag få svårt att andas. Jag kände just då att jag var ensam i detta - i min egen sjukdom såväl som i krisen som var på intåg. Sedan dess är det vissa minnen och teman som dykt upp på hjärnan oftare än annars. Jag har insett att de stör mig mer om jag försöker hålla dem borta än om jag lyfter fram och dissekerar dem.
Jag minns hur jag gick ut i skogen den kvällen. I år är det 25 år sedan. Jag var 13. Det var fredagskväll, vi skulle ha det trevligt, men jag orkade inte vara med. Det var inte som vanligt för mig.
Jag hade berättat för mamma när jag kom hem den eftermiddagen, medan jag bad henne att inte dra in någon utomstående, för då kunde jag råka ännu mer illa ut. Jag förstod att hon tyckte det var hemskt. Detta med vapenhot på skolan var främmande för henne. Jag blev knivhotad redan i tio-, elvaårsåldern i ett annat sammanhang, men detta var första gången jag trodde att någon skulle döda mig.
De satte mig vid datorn för att spela spel. För att jag skulle ha något annat att tänka på. Det var inte så att de inte brydde sig, men de visste väl inte riktigt hur de skulle bemöta mig. Det var som om jag hade kommit hem som någon helt annan.
Jag hade känt mig avskuren från omgivningen redan när killarna lät mig gå därifrån. Och när jag vid något tillfälle skrattade ansträngt den eftermiddagen var det som om skrattet kom utifrån.
Så på kvällen stod jag inte ut med vanligheten. Jag gick ut i skogen och satte mig i min gamla koja.
Jag har ett minne från året efter, när jag hade blivit ”sjuk”. Eller snarare: börjat reagera på otryggheten - den känslomässiga jag levt med i flera år såväl som den mer fysiska otrygghet jag framförallt kände i skolan. Jag hade ångestattacker så gott som varje dag när jag skakade, svettades och mådde illa.
En dag stod jag med mamma i hembygdsparken medan artisten som varit och sjungit - som nästan var i min egen ålder - kom fram till fikabordet där jag och mamma stod. Hon såg så glad och levande ut. Precis som året innan upplevde jag den där delningen mellan mig och resten av världen, som om någon hade satt en glasvägg emellan oss, lite som man ser nu. Hon var ute bland de levande människorna medan jag var ”instängd” med mina föräldrar och min ångest, rädd för vad som skulle hända med mig.
Jag sa någon gång lite slarvigt till en person att jag "alltid" hade känt mig annorlunda. Men utöver vissa fysiska avvikelser är det inte riktigt sant. Det handlar inte främst om något inifrån kommande främlingskap. Det är resultatet av att ha levt i flera år med vissa upplevelser som kanske i och för sig många hade, men som alltför få pratade om på den tiden. Ensamheten i att vara ett brottsoffer (ord som detta är extremt laddade för mig, men jo, det har jag varit i vissa situationer) bland personer som och fortfarande har någon sorts bild av att människor går att lita på. Och - hade jag känslan av som tonåring i alla fall - som säkert inte vet hur det är att tro att man ska dö.
Idag har jag förstått att detta är vanligt: upplevelserna i sig såväl som den där känslan av främlingskap på grund av trauman, som säkert gav mig en bild av att jag var mer ensam än i verkligheten.
Eller den ensamhet som lätt uppstår när man drabbas av psykisk ohälsa som tonåring, under den där tiden när man ska börja söka sig utåt. Dessutom på 90-talet när mentalsjukhusen nätt och jämt hade avskaffats, så ämnet var fortfarande laddat även av den anledningen. Jag fick lära mig att man hämtade sin medicin på Apotek där man inte riskerade att träffa någon bekant. Det var innan Time to Change som jag såg för första gången 2009 vid ett besök i London, eller Hjärnkoll med sina 5 min 5 maj
Det var väl dock inte bara ensamhet utan även en sorts skam jag kände i tonåren. Och fortfarande känner till viss del.
Exakt vad det är som jag skämts över i den sortens erfarenheter har väl varit lite olika beroende på vilken sorts människor jag mött. Dels är det en rädsla att uppfattas som svag, att ha varit i en sorts underläge. Och som om det inte var illa nog: att vara tillräckligt känslig för att bli påverkad av det. Den skammen var kanske starkast hemma i byn! Vissa tyckte ju uppenbarligen att man skulle tåla sådant, även om det förstås var bättre att aldrig hamna i den situationen.
Å andra sidan var det en rädsla att göra folk illa till mods genom att berätta.
Häromveckan fick jag ett lindrigt symptom och blev åter orolig för corona. Så jag avvaktade hemma några dagar för att se så att inget mer dök upp. Tredje dagen satt jag bara och grät, trots att jag vid det laget var så säker man kan bli i dessa tider på att jag var frisk. Jag klarade dock inte ens av att kontakta någon för att berätta hur jag mådde psykiskt.
Känslan av ensamhet har dykt upp titt som tätt sedan pandemin började och jag tänker att det skulle bli mycket värre om jag verkligen fick sjukdomen. Jag fick en försmak av det i slutet av februari. Det hade börjat pratas om corona och jag själv var så sjuk att jag av och till har undrat vad det egentligen var för virus jag drabbades av. En av kvällarna började jag få svårt att andas. Jag kände just då att jag var ensam i detta - i min egen sjukdom såväl som i krisen som var på intåg. Sedan dess är det vissa minnen och teman som dykt upp på hjärnan oftare än annars. Jag har insett att de stör mig mer om jag försöker hålla dem borta än om jag lyfter fram och dissekerar dem.
Jag minns hur jag gick ut i skogen den kvällen. I år är det 25 år sedan. Jag var 13. Det var fredagskväll, vi skulle ha det trevligt, men jag orkade inte vara med. Det var inte som vanligt för mig.
Jag hade berättat för mamma när jag kom hem den eftermiddagen, medan jag bad henne att inte dra in någon utomstående, för då kunde jag råka ännu mer illa ut. Jag förstod att hon tyckte det var hemskt. Detta med vapenhot på skolan var främmande för henne. Jag blev knivhotad redan i tio-, elvaårsåldern i ett annat sammanhang, men detta var första gången jag trodde att någon skulle döda mig.
De satte mig vid datorn för att spela spel. För att jag skulle ha något annat att tänka på. Det var inte så att de inte brydde sig, men de visste väl inte riktigt hur de skulle bemöta mig. Det var som om jag hade kommit hem som någon helt annan.
Jag hade känt mig avskuren från omgivningen redan när killarna lät mig gå därifrån. Och när jag vid något tillfälle skrattade ansträngt den eftermiddagen var det som om skrattet kom utifrån.
Så på kvällen stod jag inte ut med vanligheten. Jag gick ut i skogen och satte mig i min gamla koja.
Jag har ett minne från året efter, när jag hade blivit ”sjuk”. Eller snarare: börjat reagera på otryggheten - den känslomässiga jag levt med i flera år såväl som den mer fysiska otrygghet jag framförallt kände i skolan. Jag hade ångestattacker så gott som varje dag när jag skakade, svettades och mådde illa.
En dag stod jag med mamma i hembygdsparken medan artisten som varit och sjungit - som nästan var i min egen ålder - kom fram till fikabordet där jag och mamma stod. Hon såg så glad och levande ut. Precis som året innan upplevde jag den där delningen mellan mig och resten av världen, som om någon hade satt en glasvägg emellan oss, lite som man ser nu. Hon var ute bland de levande människorna medan jag var ”instängd” med mina föräldrar och min ångest, rädd för vad som skulle hända med mig.
Jag sa någon gång lite slarvigt till en person att jag "alltid" hade känt mig annorlunda. Men utöver vissa fysiska avvikelser är det inte riktigt sant. Det handlar inte främst om något inifrån kommande främlingskap. Det är resultatet av att ha levt i flera år med vissa upplevelser som kanske i och för sig många hade, men som alltför få pratade om på den tiden. Ensamheten i att vara ett brottsoffer (ord som detta är extremt laddade för mig, men jo, det har jag varit i vissa situationer) bland personer som och fortfarande har någon sorts bild av att människor går att lita på. Och - hade jag känslan av som tonåring i alla fall - som säkert inte vet hur det är att tro att man ska dö.
Idag har jag förstått att detta är vanligt: upplevelserna i sig såväl som den där känslan av främlingskap på grund av trauman, som säkert gav mig en bild av att jag var mer ensam än i verkligheten.
Eller den ensamhet som lätt uppstår när man drabbas av psykisk ohälsa som tonåring, under den där tiden när man ska börja söka sig utåt. Dessutom på 90-talet när mentalsjukhusen nätt och jämt hade avskaffats, så ämnet var fortfarande laddat även av den anledningen. Jag fick lära mig att man hämtade sin medicin på Apotek där man inte riskerade att träffa någon bekant. Det var innan Time to Change som jag såg för första gången 2009 vid ett besök i London, eller Hjärnkoll med sina 5 min 5 maj
Det var väl dock inte bara ensamhet utan även en sorts skam jag kände i tonåren. Och fortfarande känner till viss del.
Exakt vad det är som jag skämts över i den sortens erfarenheter har väl varit lite olika beroende på vilken sorts människor jag mött. Dels är det en rädsla att uppfattas som svag, att ha varit i en sorts underläge. Och som om det inte var illa nog: att vara tillräckligt känslig för att bli påverkad av det. Den skammen var kanske starkast hemma i byn! Vissa tyckte ju uppenbarligen att man skulle tåla sådant, även om det förstås var bättre att aldrig hamna i den situationen.
Å andra sidan var det en rädsla att göra folk illa till mods genom att berätta.
Häromveckan fick jag ett lindrigt symptom och blev åter orolig för corona. Så jag avvaktade hemma några dagar för att se så att inget mer dök upp. Tredje dagen satt jag bara och grät, trots att jag vid det laget var så säker man kan bli i dessa tider på att jag var frisk. Jag klarade dock inte ens av att kontakta någon för att berätta hur jag mådde psykiskt.
Vad sjutton hände där?
Egentligen vet jag nog redan det. Jag vet inte säkert om det har något samband, men situationen med corona har flera inslag av sådant som gjorde att jag isolerade mig förr om åren. Ångest. Skam över svaghet. Rädsla att förstöra något för andra. Det jag vet är att minnet av den ensamhet jag kände som 13-åring har dykt upp flera gånger på senare tid.
På vissa sätt kan jag känna att tidigare erfarenheter har gjort mig starkare, speciellt nu i tider som dessa. Jag är fortfarande rädd för döden, men jag kan samtidigt känna en sorts trygghet när jag tänker på att jag redan haft den där extrema ångesten när jag faktiskt trott att jag skulle dö utan nära och kära. Kan det bli så mycket värre?
Men efter att ha närmat mig andra tycks jag ha blivit sämre på att vara ensam. Jag erkände att jag behövde sociala sammanhang, började söka andras blickar och be om hjälp i större omfattning. När pandemin sedan dök upp var det som om någon spottat mig rakt i ansiktet! Det som gör det allra svårast att sluta gråta är nog tanken på att behöva gå tillbaka till den isolering jag kände i tonåren, i en situation där jag egentligen skulle behöva andra.
Senare tog jag ett snack med en av mina överordnade. Min anhöriga har jag en komplicerad relation till, så det känns som en viss trygghet att det finns andra i min omgivning som känner till vad som kan hända om jag skulle bli sjuk, att de har en viss koll på mig. Och jag försöker ha bokade tider med psykologen och även vissa andra kontakter, just för att undvika en situation där jag går och gömmer mig som en sjuk katt.
Det är väl vad jag kan göra just nu, för jag vet annars inte hur jag ska hantera situationen: Berätta för folk redan innan jag hamnar i de där destruktiva känslorna som riskerar att göra att jag drar mig undan på betydligt fler plan än jag blir tvungen till.
Egentligen vet jag nog redan det. Jag vet inte säkert om det har något samband, men situationen med corona har flera inslag av sådant som gjorde att jag isolerade mig förr om åren. Ångest. Skam över svaghet. Rädsla att förstöra något för andra. Det jag vet är att minnet av den ensamhet jag kände som 13-åring har dykt upp flera gånger på senare tid.
På vissa sätt kan jag känna att tidigare erfarenheter har gjort mig starkare, speciellt nu i tider som dessa. Jag är fortfarande rädd för döden, men jag kan samtidigt känna en sorts trygghet när jag tänker på att jag redan haft den där extrema ångesten när jag faktiskt trott att jag skulle dö utan nära och kära. Kan det bli så mycket värre?
Men efter att ha närmat mig andra tycks jag ha blivit sämre på att vara ensam. Jag erkände att jag behövde sociala sammanhang, började söka andras blickar och be om hjälp i större omfattning. När pandemin sedan dök upp var det som om någon spottat mig rakt i ansiktet! Det som gör det allra svårast att sluta gråta är nog tanken på att behöva gå tillbaka till den isolering jag kände i tonåren, i en situation där jag egentligen skulle behöva andra.
Senare tog jag ett snack med en av mina överordnade. Min anhöriga har jag en komplicerad relation till, så det känns som en viss trygghet att det finns andra i min omgivning som känner till vad som kan hända om jag skulle bli sjuk, att de har en viss koll på mig. Och jag försöker ha bokade tider med psykologen och även vissa andra kontakter, just för att undvika en situation där jag går och gömmer mig som en sjuk katt.
Det är väl vad jag kan göra just nu, för jag vet annars inte hur jag ska hantera situationen: Berätta för folk redan innan jag hamnar i de där destruktiva känslorna som riskerar att göra att jag drar mig undan på betydligt fler plan än jag blir tvungen till.
