Edith från Svartbyn

Det var någon gång under tonåren, ett av de där åren vi skulle fira jul med mammas släkt istället för med farmor. Så vi besökte henne den 23:e istället, på Östervärn i Hässleholm.

Mina föräldrar hade ätit lutfisk förmodligen, och jag åt av farmors kola som hon hade ställt fram. Sedan var det fika: anisbröd, kanske mandelmusslor och pepparkakor, kaffe och läsk. Vi tittade på Sagovärld - Tales of Beatrix Potter. De där djuren som dansade. Det var precis så Julen skulle vara.

Vi åkte in till stan för att handla. Jag ville köpa något åt farmor och hittade polkagrisstänger, sådana man kan hänga i granen som de har i filmen om Piff och Puff. Vi åkte tillbaka för att lämna paketet i hennes brevlåda.

I Skåne snöar det sällan och förmodligen var det en grön jul även detta år, men för mig har det ingen betydelse. Ljusstaken i köksfönstret mot gatan var tänd, den sjuarmade, i metall. Den bilden hänger sig alltid kvar när jag tänker på julen hos henne. Julen i allmänhet.

Edit - eller Edith, som hon själv stavade det - föddes 1919 i Byträsk, Svartbyn i Överkalix socken.

Hon hade läshuvud, älskade matte. Hade säkert kunnat gå vidare till akademisk nivå om hon bara fått chansen, men familjen var fattig och hon blev tvungen att sluta skolan när hon var tolv eller tretton, även om hon gick ett par år i yrkesbestämd fortsättningsskola.

I slutet av 30-talet började Edith på elevmejeriet i Nederkalix, för att sedan fortsätta på mejeriskolan i Röbäck utanför Umeå. Hon gick ut hösten 1939. Första årskullen, har jag för mig att det stod på fotot.

Efter det jobbade hon några månader på mejeriet i Vännäs, och på mejeriet i Övertorneå 1940-1943. Jag har förstått att det var i samband med Armasjärviolyckan. I hennes album fanns bilder både av kistorna och av minnesstenen.

Varför hon sedan flyttade ner till södra Sverige vet jag inte, men på något sätt (efter ett par kortare perioder i Vargön och i Storvik) hamnade hon i alla fall i Småland.

Under en tid jobbade hon först på mejeriet i Häradsbäck och efter det i Alvesta, i en mjölk- och brödaffär på Växjövägen. I Alvesta mötte hon farfar, Malte, som hade kommit dit från Göingebygden och jobbade som konduktör vid SJ.

Jag minns sommaren hon dog, 2002. Någon månad tidigare hade vi åkt upp till Norrbotten. På morgonen när vi steg av tåget möttes vi av en journalist från radion som ville fråga oss vad vi tyckte om att man nu bestämt att driften av Norrlandstågen skulle övergå från ett privat bolag till ett annat. Farmor var arg. Jag uppfattade inte vad hon sa, men som jag har förstått var hon inte glad över detta med privatisering överhuvudtaget. För henne var det SJ som gällde.

Farfars föräldrar började bli gamla och han ville hem till Skåne. 1955 flyttade familjen till Hässleholm, till det gula tegelhuset på Sandgrundsgatan där farmor bodde kvar fram till 1999.

Under åren i Hässleholm jobbade farmor med att städa på en skola, men hon gick även kurser på Hässleholms stads yrkesskola, bland annat i maskinskrivning.

Hennes hus var hemma, minst lika mycket som huset där jag själv växte upp. Bortsett från ett rum - det där hon och farfar sovit och där farfar sedan dog, sommaren 1989. Jag kände mig aldrig riktigt avslappnad just där.

Farmor gjorde så mycket för oss yngre att det är svårt att sammanfatta i ett blogginlägg. När vi var hemma hos henne tog hon ibland fram gamla ransoneringskort ur ett av skåpen. Det fick mig att förstå att mycket av det som vi idag tar för givet hade betraktats som ren lyx när hon var ung.

Hon hjälpte oss även på det mer praktiska planet, var hemma hos oss barn när våra föräldrar var ute och dansade och jag kunde få vara hos henne när jag var sjuk och inte ville vara hemma ensam. Både hon och farfar var duktiga på trädgårdsarbete. Vi hade tagit över marken där farfar vuxit upp och de kom ofta hem till oss på helgerna och räfsade löv, klippte gräset eller satte några nya plantor.

Jag börjar nästan alltid tänka på farmor om jag går omkring i Botaniska Trädgården någon gång i början av hösten. Förmodligen är det doften av äpplen. Hos farmor fanns äpple- och päronträd bredvid huset, och jordgubbsland, sallad och hallon på baksidan.

1999 orkade hon inte längre bo kvar och flyttade till en lägenhet väster om järnvägen. Jag hade börjat på gymnasiet inne i stan. Jag hade svårt att ta mig hem på egen hand eftersom vi bodde på landet och var ofta uppe hos henne när jag hade slutat skolan.

I slutet an Juni 2002 åkte vi till Norrbotten. Vi besökte hennes bror i Luleå och marken där hon vuxit upp utanför Svartbyn. I Norrbotten levde hon upp igen under några dagar, men hon dog bara lite mer än någon månad senare.

Det var en av årets varmaste dagar. Vi var på sjukhuset hos henne kvällen innan, men jag blev yr och vi var tvungna att åka hem. Jag klarade inte av det, och nu i efterhand känns det som om jag svek henne.

Jag började på universitetet någon månad senare och läste dag och natt för att klara av tentorna. Ett halvår senare - några lediga dagar mellan en tenta och en ny delkurs förstod jag att jag aldrig skulle träffa farmor igen och blev deprimerad. Jag vet att hon inte hade velat att jag grävde ner mig på det sättet - hon, som förmodligen hade gjort allt för att få läsa vidare - men den tanken hjälpte mig inte. Det var nog så att hon stod för en större stabilitet än någon annan jag haft i mitt liv, någon som åtminstone delvis hade skyddat mot den där känslan av att sitta i en båt på ett stormande hav, så det var inte bara ”vanlig” sorg utan hela livet blev gungigare.

Jag minns inte att jag pratade så mycket när jag var ensam med farmor. Jag frågade om hennes uppväxt och om överkalixmålet ibland, men det var inte samma sorts småprat som det blir när mamma hälsar på hos mig. Trots det kan jag än idag känna att jag ändå fick sagt det mesta jag ville, eller förhoppningsvis lyckades förmedla det på andra sätt.

Men jag hade velat ha henne med så mycket längre.