Sune, jag och normerna
Häromkvällen ägnade jag mig åt en av de få jultraditioner jag har. Jag har varken pyntat eller julstökat på andra sätt, men jag brukar försöka se någon gammal julkalender varje år. Det finns många bra, men nu under pandemin har det blivit Sunes jul från 1991. Så uppfriskande, särskilt i dessa allvarliga tider!
När den kom ut tyckte jag inte så mycket om den. Om jag minns rätt tror jag till och med att jag hoppade över många av avsnitten, kanske för att jag hade fått för mig att den skulle vara för tuff, macho eller något. Jag tyckte bättre om kalendrar i stil med Julpussar och stjärnsmällar som var vad jag skulle kalla mer "traditionell" med mycket julmusik och tända ljus. I vuxen ålder började jag dock se att jag hade en del gemensamt med både Sune och hans föräldrar. För det är ju en lätt slarvig och kaotisk familj i serien. Mamman sopar ner smulorna i kökslådan och pappan råkar hälla ut smeten på golvet när han kokar knäck och svär som en borstbindare när de är på väg till kyrkan. Sune snubblar när han dansar kring granen med klassen och Håkan är ganska vild i allmänhet, nog lite vildare än jag själv har varit.
Anna däremot, känns som ljusår från mig och kanske handlar det om att jag inte hade någon riktig tonårstid, som jag hade tänkt mig att den skulle vara. Eller att jag precis som Sune och Håkan växte upp i rollen som yngre syskon. Jag känner igen Sunes avund när Anna har kompisar hemma - den där längtan efter att få vara med. Jag var mer skötsam än Sune när jag var i skolan, men ofta satt jag å andra sidan och tänkte på annat när läraren hade genomgång, och levde istället ut mina vildare sidor på fritiden. Jag har aldrig fått skrik- och gapsjukan på något bibliotek, men däremot kan jag få skrattsjukan ibland när jag blir nervös.
I varje avsnitt finns också scener där Sune dagdrömmer. Ibland handlar det om sådant han längtar efter, i många fall relaterat till kompisen Sophie eller andra tjejer. Andra gånger gäller det saker han är rädd för.
En scen som återkommer mer än en gång är den där Sune står i klänning och blir utskrattad. Nu tror jag aldrig han har på sig någon klänning på riktigt, men han är livrädd för att killkompisarna ska få veta att han leker med dockor. I ett annat avsnitt går han för att köpa julklapp till Sophie, en "tjejgrej" som han säger. Man får se hur han föreställer sig att han kommer att springa med julklappen - en paket med smink - genom varuhuset medan tomtarna står på vakt längs med gången och försöker fånga honom. Jag ser riktigt hur nervös han är när kassörskan lite undrande frågar om han ska köpa den, och hur stolt han sedan blir när hon berömmer honom för att vara tuff som har gått för att köpa julklapp till en tjej.
I flera avsnitt försöker han också visa sig tuff eller fysiskt kapabel på olika sätt. Han drömmer om att åka Vasaloppet och spela ishockey, men Sune är (i likhet med mig) inte någon mästare på isen och blir tvungen att ta hjälp av den tjej som han egentligen hade velat imponera på.
Jag hoppas inte att folk tolkar det som att jag raljerar över att hans upptagenhet med könsnormerna eller hans försök att vara macho. I så fall är det nog snarare självironi! Jag vill bara sjunka genom jorden när jag tänker på vissa av mina försök att imponera på personer som jag varit intresserad av! Och inte minst hur efterhängsen jag som barn kunde vara mot personer som var några år äldre än jag! Och jag har själv oroat mig för att inte vara tillräckligt kvinnlig resp tillräckligt manlig. Att folk skulle upptäcka att jag hade hår på ställen där det inte ansågs höra hemma på en tjej, eller att de skulle se mig som svag - något som i och för sig oroade mig även som flicka, men det kändes väl ännu mer laddat i en manlig könsroll.
Under de år som jag levde mer åt det manliga hållet tänkte jag ibland på hur det skulle vara att ta på mig en klänning. "Det är i alla fall något jag aldrig kommer att ha på jobbet!" tror jag till och med att jag sa rent ut. Jag hade liknande tankar som Sune, hur pinsamt det skulle kännas om jag hade något feminint plagg på stan och någon av arbetskamraterna råkade se mig. Men nu har jag haft klänning på jobbet ett par gånger. Så kan det bli!
Och även jag gjorde åtminstone förr vad jag kunde för visa mig fysiskt kapabel. Ibland på bekostnad av hälsan... Om jag ska göra en tolkning bortom könsnormer tänker jag att både Sune och jag har ängsliga sidor och för egen del tror jag att detta har gjort det desto viktigare att försöka visa mig stark på andra områden!
Sune har dock även många styrkor. Han har en mjukare sida som han får utlopp för när han är med Sophie. Han är kreativ, skriver en juldikt, ritar satirbilder av rektorn som i och för sig är lite över gränsen och sätter fram mer otraditionellt julpynt när de klär granen hemma. Mest trivsamt blir det kanske just när familjen struntar i det där med normer och inte försöker fira jul enligt konstens alla regler, utan sätter på Zorbas dans istället för någon traditionell julsång när de ska ta en svängom kring den nyklädda granen.
