Rötter i utvandrarbygd

Relativt regelbundet läser jag SVT:s nyheter både från Småland och Norrbotten. Jag har aldrig bott där, men jag har ju mina rötter där. För några dagar sedan såg jag ett inslag om en bro som kommit på plats i Vissefjärda i Småland. Det väckte uppenbarligen någonting inom mig. Jag kom att tänka på hur vi pulsade runt på kyrkogården i Vissefjärda en kall vinterdag, mamma och jag. Vi var på jakt efter en släkting till morfar, men tyvärr hittade vi aldrig hans grav.

Kjell, min morfar, växte upp i en annan av socknarna i Emmaboda kommun, i Algutsboda. Algutsboda är väl för de flesta kanske känt som socknen som Vilhelm Moberg kom ifrån och där stora delar av filmen Mitt liv som hund utspelar sig. Före pandemin brukade jag åka till trakten någon gång om året. För sådär tio år sedan började vi ha regelbundna släktträffar och andra gånger åkte jag runt med mamma i skogarna för att kolla var släkten hade bott. 2015 fick vi äntligen komma in i huset i Håknamåla där han vuxit upp och det var verkligen en speciell känsla! Morfar som var elektriker skaffade filmkamera redan på 50-60-talet så jag har sett några filmer av hur det såg ut därinne när hans föräldrar ännu bodde kvar.

I perioder har jag önskat att jag hade haft mina rötter på ett enda ställe, men det är faktiskt rätt fantastiskt att kunna känna tillhörighet både här och där. I Emmabodatrakten såväl som i Överkalix där farmor kom ifrån sträcker sig mina rötter i många fall hundratals år tillbaka. Ärligt talat längtar jag faktiskt mer till Småland än till Göinge där jag är uppvuxen, där jag i och för sig också har mina rötter, men där det är för mycket gammal ångest. Det fanns det i Småland också en gång i tiden, min morbror som omkom i en trafikolycka på väg 25 öster om Lessebo, men sedan vi pratade ut om den saken har jag inte längre några problem med att åka dit. Och i de där skogarna i inlandet finns också så många trevliga minnen, som den där gången vi var ute och åkte med morfars bror, behövde låna toaletten och bara kunde ringa på hos någon släkting som bodde där ute i skogen. Man kände sig alltid välkommen.

Nu är tyvärr både morfar och alla hans syskon döda. Dock är det en speciell känsla att se de där namnen från kyrkböckerna i mer nutida sammanhang, på vägskyltar eller som nu på internet.

Jag får faktiskt lust att ta upp släktforskningen igen och tänkte skriva lite mer om släkten i ett senare inlägg. Jag måste bara dubbelkolla några uppgifter först, men tyvärr är jag inte den där ordningsamma släktforskaren som vet exakt var jag har alla papper och filer...

Och allt började med den där nyheten om Vissefjärdabron.