Hantverk för livet!
Jag fick höra många gamla sagor som barn. En av de historier som gjorde störst intryck på mig var De vilda svanarna av H.C. Andersen. Den handlar om prinsessan Elisa som börjar göra skjortor av nässlor för att hennes bröder som förvandlats till svanar av styvmodern ska få bli människor igen. Eftersom omgivningen inte förstår vad hon håller på med blir Elisa anklagad för häxeri. Så plötsligt blir hennes hantverk en fråga om liv och död.
Det som fått mig att fastna för den här historien är väl dels att det till skillnad från i många andra historier inte är någon prins eller god fe som har huvudrollen. Även om det förstås finns gott om magi, prinsar och kungar i den här historien gör Elisa själv ett väldigt stort arbete.
Men den tilltalade mig även av en annan anledning: Temat med hantverkaren som hjältinna.
Så länge jag kan minnas har jag tyckt mycket om att arbeta med händerna. Som barn höll jag både på med trä och textil, men nu blir det av praktiska skäl mest textil. Jag minns inte ens när jag lärde mig, men förmodligen började det redan innan jag började skolan. Jag såg träd huggas ner inpå husknuten och får klippas och sedan fått karda deras ull. Jag har även vid något tillfälle sett lin tillredas eftersom jag har en anhörig som varit engagerad i hembygdsrörelsen.
Häromåret läste jag en helt underbar och tankeväckande bok, Jews and Words, av Amos Oz och Fania Oz-Salzberger om det judiska folkets förhållande till ord och böcker - hur detta med läsningen är något som gått i arv. Så jag började fundera över vad som gått i arv i mig egen skånsk-norrbottnisk-småländska släkt, för bortsett från de senaste generationerna har vi nog inte haft något stark tradition med läsning. Det självklara svaret blev hantverk, handarbete och hemslöjd!
Förr använde man förstås händerna i mycket större omfattning än idag, för vanliga hushållssysslor såväl som för grövre arbete. Man hade väl inte direkt något val. Och jag skulle tro att väldigt många - oavsett ursprung - har en släkthistoria med hantverk av olika slag. Men jag har haft förmånen att få den med mig in i 2000-talet. I morfars släkt fanns framförallt flera skomakare. Bland annat hans egen morfar Carl Wilhelm Petersson (1852-1945).
En annan av släktens skomakare gick det dock inte lika bra för. Någon gång i 35-årsåldern försämrades hans psykiska hälsa ganska drastiskt, eventuellt på grund av att han fått en blydagg i huvudet några år tidigare. I början av 1900-talet hamnade han på Vänersborgs hospital där han avled 1907. Det som känns minst lika viktigt att lyfta fram är dock en anteckning i journalen som beskrev honom som ”en god arbetare i sitt yrke”. Så blev han tack vare hantverket något mer än en person med psykiska problem.
Även i mormors släkt fanns hantverkare. Mormors farmors far, Karl Johan Carlsson Lindquist (1829-1897) stod i yngre dagar skriven som dräng och arbetare, men sedan som slöjdare. Kanske hjälpte hantverket rentav honom att få en bättre tillvaro? Jag tänker också att det kan ha varit något av en seger för honom att ens kunna slöjda efter ett liv som många gånger säkert inneburit betydligt tyngre uppgifter. Kanske var det ingen tillfällighet att den dödsorsak som uppgavs var just värk?
När min egen mor kom ut i yrkeslivet var det på ett sjukhus där hon erbjöd olika handarbeten till patienterna. Det var viktigt för dem att ha något att göra under tiden de låg inne.
Och jag kan själv tänka mig. För mig som lever med psykisk ohälsa sedan tonåren har skapandet hunnit hjälpa på mer än ett plan. Jag hade för mycket ångest för att gå ett teoretiskt gymnasieprogram där man lektion efter lektion skulle sitta still och lyssna. Det textilprogram jag gick (som visserligen var mer inriktat på industri snarare än hantverk) var därmed en förutsättning för att jag alls skulle kunna ta studenten!
Under åren har jag dessutom broderat en del på egen hand. 2015 när jag gick med kryckor var det viktigare än någonsin att kunna visa fram mina friska sidor. Och mycket riktigt, landskapsblommorna jag hade broderat på min väska blev nästan ett vanligare samtalsämne än mina svårigheter att gå.
Sedan åkte jag - såväl som väskan - in i garderoben igen under några år. Jag klandrade mig själv för några incidenter som uppstått på grund av att jag ”dragit onödig uppmärksamhet till mig”, som jag själv tänkte. Jag var rädd att fel personer skulle känna igen mig och gjorde allt för att bli osynlig när jag gick på stan. Jag blev en väldigt otrevlig och bitter person i syfte att skydda mig. Ett beteende jag fortfarande försöker vänja mig av med.
Hösten 2017 var jag desperat efter att skapa något vackert som motvikt åt alla fula situationer denna rädsla försatt mig i. Det var livsviktigt för mig att bli något mer än en person med psykiska problem. Jag minns hur jag till och med kunde sitta och brodera i väntrummet hos psykologen. Nästan som Elisas skjortor i nässellin blev broderiet ett hantverk för livet. Men det var inte några bröder jag försökte få tillbaka, utan mig själv! Nej, jag har inte klarat mig utan terapi och medicin. Men det är bara en del av behandlingen. Jag vet faktiskt inte hur det skulle gå om jag inte hade någon positiv och meningsfull aktivitet i min vardag.
Själv har jag haft relativt lätt att hitta de här uttrycksmedlen i och med min bakgrund och banden till mina rötter. Men när människor inte själva lyckas med det måste samhället bli ännu bättre på att gå in och hjälpa till! Det behöver förstås inte vara just hantverk, men utöver den mening det kan ge åt tillvaron tänker jag att det även kan vara ett bra komplement för den som har svårt att prata om sina problem. Om någon av de terapeuter jag gick till i tonåren hade kommit på idén att göra något aktivt - vad som helst - samtidigt som vi pratade, så tror jag att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut idag. Precis som i skolan var jag för nervös för att bara sitta där.
Ett tag blev det ofta broderier med anknytning just till mina rötter. Min farmor var den tryggaste personen i mitt liv och hennes Överkalixrötter har ofta gett mig styrka och stolthet. Jag fick inspiration både från hennes broderier och från databasen DigitaltMuseum. Och häromåret åkte min gamla ryggsäck med blommorna fram ur garderoben igen. Som jag brukar tänka: Måste jag nu släpa omkring på en tung ryggsäck kan jag i alla fall göra livet lite roligare genom att brodera på den!
Senare övergick jag till egna mönster och broderi på frihand. Jag har delvis fortsatt med mina norrbottniska rötter, men även tittat på den historia jag har som hbtq-person. Det har även hänt att jag lagt in symboler även för negativa livshändelser, blandat med allt det andra. Det är en del av min historia, utan att för den skull definiera hela mig.
Med tiden har jag tyvärr fått dra ner på handarbetet eftersom hantverk lätt blir till nackvärk, men det åker fortfarande fram när jag behöver det som bäst: När jag har råkat ut för trakasserier på stan och behöver få känna att det finns något som jag är bra på. Eller när jag har en period med extra svår social ångest - då kan mitt hantverk bli som en sorts kommunikation.
De gånger jag går ut i något plagg jag broderat på (såväl som andras färgglada skapelser) blir det lite som att vinna över rädslan och över de människor som i perioder gjort mig rädd att dra ”onödig uppmärksamhet” till mig. Och faktum är att jag upplever att många blir trevligare mot mig om jag kommer i något broderat plagg. Det blir en sorts draghjälp de dagar jag själv inte orkar le så mycket och jag hoppas att jag på detta sätt kan bidra till att göra världen till en något trevligare plats även för andra.
Det som fått mig att fastna för den här historien är väl dels att det till skillnad från i många andra historier inte är någon prins eller god fe som har huvudrollen. Även om det förstås finns gott om magi, prinsar och kungar i den här historien gör Elisa själv ett väldigt stort arbete.
Men den tilltalade mig även av en annan anledning: Temat med hantverkaren som hjältinna.
Så länge jag kan minnas har jag tyckt mycket om att arbeta med händerna. Som barn höll jag både på med trä och textil, men nu blir det av praktiska skäl mest textil. Jag minns inte ens när jag lärde mig, men förmodligen började det redan innan jag började skolan. Jag såg träd huggas ner inpå husknuten och får klippas och sedan fått karda deras ull. Jag har även vid något tillfälle sett lin tillredas eftersom jag har en anhörig som varit engagerad i hembygdsrörelsen.
Häromåret läste jag en helt underbar och tankeväckande bok, Jews and Words, av Amos Oz och Fania Oz-Salzberger om det judiska folkets förhållande till ord och böcker - hur detta med läsningen är något som gått i arv. Så jag började fundera över vad som gått i arv i mig egen skånsk-norrbottnisk-småländska släkt, för bortsett från de senaste generationerna har vi nog inte haft något stark tradition med läsning. Det självklara svaret blev hantverk, handarbete och hemslöjd!
Förr använde man förstås händerna i mycket större omfattning än idag, för vanliga hushållssysslor såväl som för grövre arbete. Man hade väl inte direkt något val. Och jag skulle tro att väldigt många - oavsett ursprung - har en släkthistoria med hantverk av olika slag. Men jag har haft förmånen att få den med mig in i 2000-talet. I morfars släkt fanns framförallt flera skomakare. Bland annat hans egen morfar Carl Wilhelm Petersson (1852-1945).
En annan av släktens skomakare gick det dock inte lika bra för. Någon gång i 35-årsåldern försämrades hans psykiska hälsa ganska drastiskt, eventuellt på grund av att han fått en blydagg i huvudet några år tidigare. I början av 1900-talet hamnade han på Vänersborgs hospital där han avled 1907. Det som känns minst lika viktigt att lyfta fram är dock en anteckning i journalen som beskrev honom som ”en god arbetare i sitt yrke”. Så blev han tack vare hantverket något mer än en person med psykiska problem.
Även i mormors släkt fanns hantverkare. Mormors farmors far, Karl Johan Carlsson Lindquist (1829-1897) stod i yngre dagar skriven som dräng och arbetare, men sedan som slöjdare. Kanske hjälpte hantverket rentav honom att få en bättre tillvaro? Jag tänker också att det kan ha varit något av en seger för honom att ens kunna slöjda efter ett liv som många gånger säkert inneburit betydligt tyngre uppgifter. Kanske var det ingen tillfällighet att den dödsorsak som uppgavs var just värk?
När min egen mor kom ut i yrkeslivet var det på ett sjukhus där hon erbjöd olika handarbeten till patienterna. Det var viktigt för dem att ha något att göra under tiden de låg inne.
Och jag kan själv tänka mig. För mig som lever med psykisk ohälsa sedan tonåren har skapandet hunnit hjälpa på mer än ett plan. Jag hade för mycket ångest för att gå ett teoretiskt gymnasieprogram där man lektion efter lektion skulle sitta still och lyssna. Det textilprogram jag gick (som visserligen var mer inriktat på industri snarare än hantverk) var därmed en förutsättning för att jag alls skulle kunna ta studenten!
Under åren har jag dessutom broderat en del på egen hand. 2015 när jag gick med kryckor var det viktigare än någonsin att kunna visa fram mina friska sidor. Och mycket riktigt, landskapsblommorna jag hade broderat på min väska blev nästan ett vanligare samtalsämne än mina svårigheter att gå.
Sedan åkte jag - såväl som väskan - in i garderoben igen under några år. Jag klandrade mig själv för några incidenter som uppstått på grund av att jag ”dragit onödig uppmärksamhet till mig”, som jag själv tänkte. Jag var rädd att fel personer skulle känna igen mig och gjorde allt för att bli osynlig när jag gick på stan. Jag blev en väldigt otrevlig och bitter person i syfte att skydda mig. Ett beteende jag fortfarande försöker vänja mig av med.
Själv har jag haft relativt lätt att hitta de här uttrycksmedlen i och med min bakgrund och banden till mina rötter. Men när människor inte själva lyckas med det måste samhället bli ännu bättre på att gå in och hjälpa till! Det behöver förstås inte vara just hantverk, men utöver den mening det kan ge åt tillvaron tänker jag att det även kan vara ett bra komplement för den som har svårt att prata om sina problem. Om någon av de terapeuter jag gick till i tonåren hade kommit på idén att göra något aktivt - vad som helst - samtidigt som vi pratade, så tror jag att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut idag. Precis som i skolan var jag för nervös för att bara sitta där.
Ett tag blev det ofta broderier med anknytning just till mina rötter. Min farmor var den tryggaste personen i mitt liv och hennes Överkalixrötter har ofta gett mig styrka och stolthet. Jag fick inspiration både från hennes broderier och från databasen DigitaltMuseum. Och häromåret åkte min gamla ryggsäck med blommorna fram ur garderoben igen. Som jag brukar tänka: Måste jag nu släpa omkring på en tung ryggsäck kan jag i alla fall göra livet lite roligare genom att brodera på den!
Senare övergick jag till egna mönster och broderi på frihand. Jag har delvis fortsatt med mina norrbottniska rötter, men även tittat på den historia jag har som hbtq-person. Det har även hänt att jag lagt in symboler även för negativa livshändelser, blandat med allt det andra. Det är en del av min historia, utan att för den skull definiera hela mig.
Med tiden har jag tyvärr fått dra ner på handarbetet eftersom hantverk lätt blir till nackvärk, men det åker fortfarande fram när jag behöver det som bäst: När jag har råkat ut för trakasserier på stan och behöver få känna att det finns något som jag är bra på. Eller när jag har en period med extra svår social ångest - då kan mitt hantverk bli som en sorts kommunikation.
De gånger jag går ut i något plagg jag broderat på (såväl som andras färgglada skapelser) blir det lite som att vinna över rädslan och över de människor som i perioder gjort mig rädd att dra ”onödig uppmärksamhet” till mig. Och faktum är att jag upplever att många blir trevligare mot mig om jag kommer i något broderat plagg. Det blir en sorts draghjälp de dagar jag själv inte orkar le så mycket och jag hoppas att jag på detta sätt kan bidra till att göra världen till en något trevligare plats även för andra.
