Styrkan
Hon föddes något år efter brodern som aldrig fick något namn. Farföräldrarna hade varit statare och modern kanske inte heller hade haft det alltför fett. Jag undrar vad hon hade fått höra från dem om livet några årtionden innan.
Själv hade jag en morbror som dog tio år innan jag föddes och tycker i högsta grad att det har påverkat min syn på livet! Hon hade dock minst fyra lika nära släktingar som dött alltför tidigt: Två fastrar som aldrig fick bli vuxna: Jenny Sofia som dog knappt ett halvår gammal och tioåriga Anna Augusta som dog i magplågor. Och två mostrar: Anna som dog i en trafikolycka i USA och Emilia ”Meli” som avled samma dag som hon fått barn.
Hon var elva år när Andra världskriget började. Som svensk var hon ju inte direkt drabbad, men det börjar väl gå upp för oss vad en större kris kan innebära även för den som inte drabbas personligen.
Hon var sjutton när hon förlorade sin mor. Jag minns inte att hon någonsin pratade om det, och inte så mycket om moderns liv heller.
Något år senare gifte hon sig och var knappt 20 när hon fick sitt första barn. Det blev ytterligare fyra. Ett av dem dog i en olycka, knappt 20 år gammal. Någon gång under 50-/60-talet har jag förstått att hon själv var nära att dö. Reumatisk feber, har jag för mig. Hon hade fler fysiska sjukdomar än jag kommer ihåg, men klagade aldrig. Och jag minns hur hon gick på stranden med sina bensår. Kanske skulle dagens människor kalla det kroppsaktivism, men hon gjorde ingen stor grej av det. Den äldre generationen visade mig att det bara är naturligt att få lite sår och ärr med åren, men inte behöver det hindra en mer än nödvändigt från att leva! Själv avstår jag visserligen från bad på grund av mina sår och eksem, men det har med rädslan för infektioner att göra, inte någon skam.
Rimligtvis finns det säkert en hel del annat om henne jag inte känner till. Då har jag inte ens tagit upp perspektivet med att växa upp som kvinna under 30- och 40-talet och att dessutom göra vad som nog var något av en klassresa.
Nu lärde jag ju aldrig känna henne så väl, men om jag känner henne rätt hade hon inte velat att jag tyckte synd om henne. För hon var mycket mer än sina problem. Utöver morfars firma hann hon med att jobba i charkuteri, hattaffär, på bageri, på ålderdomshem och inom psykiatrin. Vad jag förstår hade hon också ett rikt socialt liv. Dels var det ju släkten, men som ung spelade hon också fotboll och som vuxen hade hon syjuntor, satt i skolstyrelsen och var med i Socialdemokraterna.
Inom psykiatrin har jag förstått att hon hade väldigt god hand med patienterna. Tyvärr passade vi två inte riktigt ihop. Det är okej. Man kan inte alltid komma överens med alla. Jag uppfattade henne ibland som hård och tänkte nog inte så mycket på varför. Förstår helt och fullt gör jag väl inte än idag. Men något mer insikt tror jag mig ha fått ju fler kriser jag själv gått igenom. Jag vet i alla fall hur det har påverkat mig. Långa perioder har det där med mjukare känslor som tillgivenhet och kärlek, men också sorg och rädsla känts som en lyx: att visa upp dem såväl som att ens tillåta mig själv att känna.
Ibland har jag tänkt att rädslan för svaghet eller sårbarhet nog ligger bakom väldigt många problem i samhället. Men då syftar jag inte på mormor. För jag vet inte om hon var rädd för svaghet. Jag ser henne snarare som orädd och tuff, någon som hade skinn på näsan. Även om jag mött många äldre som inte alls varit rädda att visa mjukare känslor tänker jag att det där jag uppfattade som ”hårdhet” kanske var vanligare i den generation som levt med hotet från kriget och sjukdomar som inte gick att bota - att det mer eller mindre var en nödvändighet?
Det spekuleras redan om hur coronagenerationen kommer att bli, så det är något att fundera över inte minst idag.
Själv hade jag en morbror som dog tio år innan jag föddes och tycker i högsta grad att det har påverkat min syn på livet! Hon hade dock minst fyra lika nära släktingar som dött alltför tidigt: Två fastrar som aldrig fick bli vuxna: Jenny Sofia som dog knappt ett halvår gammal och tioåriga Anna Augusta som dog i magplågor. Och två mostrar: Anna som dog i en trafikolycka i USA och Emilia ”Meli” som avled samma dag som hon fått barn.
Hon var elva år när Andra världskriget började. Som svensk var hon ju inte direkt drabbad, men det börjar väl gå upp för oss vad en större kris kan innebära även för den som inte drabbas personligen.
Hon var sjutton när hon förlorade sin mor. Jag minns inte att hon någonsin pratade om det, och inte så mycket om moderns liv heller.
Något år senare gifte hon sig och var knappt 20 när hon fick sitt första barn. Det blev ytterligare fyra. Ett av dem dog i en olycka, knappt 20 år gammal. Någon gång under 50-/60-talet har jag förstått att hon själv var nära att dö. Reumatisk feber, har jag för mig. Hon hade fler fysiska sjukdomar än jag kommer ihåg, men klagade aldrig. Och jag minns hur hon gick på stranden med sina bensår. Kanske skulle dagens människor kalla det kroppsaktivism, men hon gjorde ingen stor grej av det. Den äldre generationen visade mig att det bara är naturligt att få lite sår och ärr med åren, men inte behöver det hindra en mer än nödvändigt från att leva! Själv avstår jag visserligen från bad på grund av mina sår och eksem, men det har med rädslan för infektioner att göra, inte någon skam.
Rimligtvis finns det säkert en hel del annat om henne jag inte känner till. Då har jag inte ens tagit upp perspektivet med att växa upp som kvinna under 30- och 40-talet och att dessutom göra vad som nog var något av en klassresa.
Nu lärde jag ju aldrig känna henne så väl, men om jag känner henne rätt hade hon inte velat att jag tyckte synd om henne. För hon var mycket mer än sina problem. Utöver morfars firma hann hon med att jobba i charkuteri, hattaffär, på bageri, på ålderdomshem och inom psykiatrin. Vad jag förstår hade hon också ett rikt socialt liv. Dels var det ju släkten, men som ung spelade hon också fotboll och som vuxen hade hon syjuntor, satt i skolstyrelsen och var med i Socialdemokraterna.
Inom psykiatrin har jag förstått att hon hade väldigt god hand med patienterna. Tyvärr passade vi två inte riktigt ihop. Det är okej. Man kan inte alltid komma överens med alla. Jag uppfattade henne ibland som hård och tänkte nog inte så mycket på varför. Förstår helt och fullt gör jag väl inte än idag. Men något mer insikt tror jag mig ha fått ju fler kriser jag själv gått igenom. Jag vet i alla fall hur det har påverkat mig. Långa perioder har det där med mjukare känslor som tillgivenhet och kärlek, men också sorg och rädsla känts som en lyx: att visa upp dem såväl som att ens tillåta mig själv att känna.
Ibland har jag tänkt att rädslan för svaghet eller sårbarhet nog ligger bakom väldigt många problem i samhället. Men då syftar jag inte på mormor. För jag vet inte om hon var rädd för svaghet. Jag ser henne snarare som orädd och tuff, någon som hade skinn på näsan. Även om jag mött många äldre som inte alls varit rädda att visa mjukare känslor tänker jag att det där jag uppfattade som ”hårdhet” kanske var vanligare i den generation som levt med hotet från kriget och sjukdomar som inte gick att bota - att det mer eller mindre var en nödvändighet?
Det spekuleras redan om hur coronagenerationen kommer att bli, så det är något att fundera över inte minst idag.
