Påminnas om vad som finns

Jag var vid våtmarken igår med mamma. (Där finns grusvägar.) En hel del blommor hade slagit ut och där var fåglar. Det var så vackert som det bara blir när det är regn i luften. Jag behöver bli påmind ibland. På samma sätt som jag ibland behöver bli påmind om mig själv, att jag ska vara snäll mot mig själv, så behöver jag bli påmind angående naturen. Jag såg den på ett helt annat sätt där igår. Kanske för att jag bara har varit där någon gång tidigare, kanske p.g.a. vädret. Det är bra att påminnas om vad som finns, något som får en att känna att det där vill jag ha kvar.
Plats: Hässleholm, Sverige

Populära inlägg i den här bloggen

Edith från Svartbyn

Bild
Det var någon gång under tonåren, ett av de där åren vi skulle fira jul med mammas släkt istället för med farmor. Så vi besökte henne den 23:e istället, på Östervärn i Hässleholm. Mina föräldrar hade ätit lutfisk förmodligen, och jag åt av farmors kola som hon hade ställt fram. Sedan var det fika: anisbröd, kanske mandelmusslor och pepparkakor, kaffe och läsk. Vi tittade på Sagovärld - Tales of Beatrix Potter . De där djuren som dansade. Det var precis så Julen skulle vara. Vi åkte in till stan för att handla. Jag ville köpa något åt farmor och hittade polkagrisstänger, sådana man kan hänga i granen som de har i filmen om Piff och Puff . Vi åkte tillbaka för att lämna paketet i hennes brevlåda. I Skåne snöar det sällan och förmodligen var det en grön jul även detta år, men för mig har det ingen betydelse. Ljusstaken i köksfönstret mot gatan var tänd, den sjuarmade, i metall. Den bilden hänger sig alltid kvar när jag tänker på julen hos henne. Julen i allmänhet. Edit - eller Edith,...
Läs mer

Rötter i utvandrarbygd

Bild
Relativt regelbundet läser jag SVT:s nyheter både från Småland och Norrbotten. Jag har aldrig bott där, men jag har ju mina rötter där. För några dagar sedan såg jag ett inslag om en bro som kommit på plats i Vissefjärda i Småland. Det väckte uppenbarligen någonting inom mig. Jag kom att tänka på hur vi pulsade runt på kyrkogården i Vissefjärda en kall vinterdag, mamma och jag. Vi var på jakt efter en släkting till morfar, men tyvärr hittade vi aldrig hans grav. Kjell, min morfar, växte upp i en annan av socknarna i Emmaboda kommun, i Algutsboda. Algutsboda är väl för de flesta kanske känt som socknen som Vilhelm Moberg kom ifrån och där stora delar av filmen Mitt liv som hund utspelar sig. Före pandemin brukade jag åka till trakten någon gång om året. För sådär tio år sedan började vi ha regelbundna släktträffar och andra gånger åkte jag runt med mamma i skogarna för att kolla var släkten hade bott. 2015 fick vi äntligen komma in i huset i Håknamåla där han vuxit upp och det var verk...
Läs mer

Sune, jag och normerna

Häromkvällen ägnade jag mig åt en av de få jultraditioner jag har. Jag har varken pyntat eller julstökat på andra sätt, men jag brukar försöka se någon gammal julkalender varje år. Det finns många bra, men nu under pandemin har det blivit Sunes jul från 1991. Så uppfriskande, särskilt i dessa allvarliga tider! När den kom ut tyckte jag inte så mycket om den. Om jag minns rätt tror jag till och med att jag hoppade över många av avsnitten, kanske för att jag hade fått för mig att den skulle vara för tuff, macho eller något. Jag tyckte bättre om kalendrar i stil med Julpussar och stjärnsmällar som var vad jag skulle kalla mer "traditionell" med mycket julmusik och tända ljus. I vuxen ålder började jag dock se att jag hade en del gemensamt med både Sune och hans föräldrar. För det är ju en lätt slarvig och kaotisk familj i serien. Mamman sopar ner smulorna i kökslådan och pappan råkar hälla ut smeten på golvet när han kokar knäck och svär som en borstbindare när de är på väg t...
Läs mer